Sitter här i min ensamhet, har tänt ett ljus. Funderar på olika saker. Men mest av allt känner jag mig övergiven och ensam. Hur kan man känna sig oönskad när man har vänner runt sig? Faktum är att det känns som att jag vandrar omkring i mörker. Jag har ingen aning om vad framtiden kommer att erbjuda mej, men jag hoppas på att det är något bra. klarar absolut inget mer negativt.
Jag sitter och håller tummarna för att allt skall bli bättre, men det är svårt, och till råga på allt är mina fötter iskalla. Nu när jag sitter här med korsade ben och känner mina iskala fötter mot mina varma ben, så känns det som att jag saknar något. Det känns som att det är något inom mig som vill ut, hjälp nu tänker jag i ganska konstiga banor..