en av mina skrivna berättelser, kapitel 3!!

Här kommer kapitel 3 av min berättelse, enjoy!!

kapitel 3.

När jag vaknade på morgonen eller ska vi säga förmiddagen, den var ändå halv 12 innan jag öppnade ögonen och skådade dagens ljus. Jag mådde förvånansvärt bra. Vilket förvånade mig en smula, vanligtvis efter en kvälls/natts festande brukar jag må väldigt dåligt. Vilket ofta har fått mig att tänka på orsakerna till att folk häver i sig alkoholhaltiga drycker som att det vore saft. Vad är nyttan med alkohol egentligen? man blir bara dummare, mer osammanhängande och lössläppt. Man tror att man är bättre,snyggare och coolare än vad man egentligen är. Till på köpet tror man till och med ibland att man är odödlig.
Men idag hade jag inga sådana tankar, när man vaknar upp och mår bra, då var kvällen före bara en kul utekväll.Det är egentligen ganska skönt att slippa dagen efter ångest. Att slippa dåligt samvete för att man drack så mycket att man inte kommer ihåg vad man sysslade med. Men jag kan glatt konstatera att jag minns precis allt jag gjorde igår. Vuxenpoäng till mig eller nåt.
Efter att ha legat i sängen och funderat ett tag beslöt jag mig för att stiga upp. Jag kollade ut genom fönstret och såg att det var en strålande solig vacker dag. Så jag beslöt mig för att det skulle bli en dag på stranden. Jag tog på mig min bikini, sedan en snygg strandklänning på det. Sedan letade jag fram en handuk, solkräm, solglasögon och så klart en bra bok. Ja och förstås en vattenflaska kan man ju behöva, särskilt med tanke på att det är dagen efter. Haha. Jag stegade ut ur mitt rum och sedan ut genom dörren. Jag såg inte till mamma, lika bra det. annars skulle hon väl börja med någon utfrågning om hur de gick på festen igår och om jag hade träffat någon att umgås med. Bah, ibland blir man störd på föräldrar utläggningar och förfrågningar om en massa allt möjligt. Varför kan man aldrig få leva sitt liv som man vill utan att de ska lägga sig i allt man gör, nåja det kallas väl förälder av en viss anledning också.
Jag kom fram till stranden och till min förtjusning upptäckte jag att jag var den enda personen på stranden. Jag tog fram handduken och lagde mig ner ovanpå den. Sedan smörjde jag in min likbleka kropp med ett ton solkräm. Därefter åkte solbrillorna på och jag lade mig ner på mage för att försjunka mig i min bok. Jag hann bara ligga en halv timme på stranden innan jag hörde fotsteg, jag kollade upp och såg att det var C som hade kommit till stranden. Just det, jag hade glömt att det här var hans favoritställe.
"hej", sa han och tittade på mig. Han såg inte lika glad ut som han hade gjort dagen innan. "får jag lägga mig här brevid dig?", "klart du får", därefter tog han fram en handuk han också, och lade ner den brevid mig och min handuk. Därefter tog han av sig tröjan, usch vad snygg överkropp han hade. Det måste jag säga. Jag försökte att inte titta på honom, men min blick drogs hela tiden till hans vältränade mage. Viklket påminde mig att jag är väldigt otränad, så jag försökte dra in magen lite bara ifall han råkade titta på mig. Med ens kändes det ganska pinsamt alltihopa. Varför var han tvungen att komma hit och ligga på stranden när jag skulle göra det. Man skulle nästan kunna tro att han spionerar på mig för att få reda va ja håller på med, och därefter stalka mig. Eller så är det bara ett sammanträffande, det är ju inte heller helt omöjligt med tanke på att det här stället inte är så stort och att det inte finns så mycket att göra. Mina tankar tystnade när C började prata.
"hur tyckte du att det var på festen igår då?"
"Det var väl helt okej, vad tyckte du då?"
"Det skulle ha kunnat vara bättre", tyckte han och tittade på mig, Vad skulle det betyda? hade jag gjort något?
"jag tyckte att det var kul i alla fall". jag stirrade en stund på honom och sedan vände jag mig om och läste i min bok. jag hörde att han tänkte säga något, men han avbröt sig. Det var tyst en väldigt lång stund, jag hann läsa flera kapitel i min bok, men till sist sa han det som han säkert har funderat ett bra tag på.
"Varför satte du dig i Adams famn?"
"Bekvämare än att sitta på golvet kanske, sa jag och tittade en smula konstigt på honom.
"Men jag menar bara, att ehm.. du skulle ju ööh.. ha kunnat sitt i *host* min famn istället", sa han och såg lite generad ut. Jaha, det var det som hade besvärat honom. Tyckte han om mig? Kanske bäst att förklara sig.
"Jag satt mig i hans famn för att han erbjöd sig, du sa ju aldrig nåt så hur skulle jag veta att du ville att jag hellre,
skulle sitta i din?" jag tittade lite konstigt på honom.
"eh.. det förstås", han rodnade lite.. "men du förstår väl vad det här betyder?"
"nej det gör jag faktiskt inte"
"ehm.. nehe.. ööhm jaa.. jag tycker liksom om dig". Jag stelnade till.. varför sa han det nu? vi kände ju inte varandra direkt
"hur kan du säga att du tycker om mig när du har känt mig i endast två dagar?" Han blev ännu mer förlägen när han svarade "vi tillbringade så mycket tid tillsammans igår och jag upptäckte vilken underbar tjej du är. Du är jätte söt och snäll du har humor och du får mig att känna mig bra." Han tittade hoppfullt på mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.  Jag tyckte väl att han var snygg, men jag hade inte direkt tänkt på att han skulle ha känslor för mig? "jaha, du tänker så", sa jag i brist på annat att säga. Och då hände det. Han lutade sig närmare och kysste mig. Kyssen var helt underbar, hans läppar var så mjuka. Jag kände mig lite yr, hur kunde man kyssa en kille när man var nykter och när man bara hade känt killen i två dagar? Helt ofattbart. Vi avslutade kyssen.Jag kände mig fortfarande yr.
"Jag hoppas att du inte hade något emot det där", sa han och log mot mig.
"nejdå", försäkrade jag honom. Därefter kröp han över till min filt och lagde sig tätt intill mig och kysste mig igen. Jag blev lika hänförd den här gången också. Han kyssar var underbara och jag hade en miljon fjärilar som fladdrade i maggropen. Vi låg väldigt länge på stranden. Vi kysstes, pratade och kysstes igen. Det var helt underbart och otroligt med tanke på att vi hade känt varandra så kort tid. Vi låg på stranden så länge att jag han bli bränd, fast jag hade haft solkräm.
Till sist när klockan var tillräckligt mycket beslöt vi oss för att gå hem. C envisades med att han skulle följa mig hem. Men jag lät honom inte komma ända till gården, isåfall skulle mamma börja fråga en massa. Innan vi skildes åt bytte vi telefonnummer. Därefter gick jag in till mig och direkt upp till rummet. Jag lade mig ned på sängen och stirrade i taket, funderade över allt som hade hänt. Rätt som det var pep min telefon till, jag hade fått ett sms. Jag antog att det var av C så därför kan man säga att jag blev ganska paff när det inte var från honom. smset var i själva verket från A. Jag hade inte hans nummer, men han hade tydligen mitt. han skrev: hej Maja, jag kan inte sluta tänka på dig. Du måste komma till verkstan ikväll och träffa mig. hälsningar Adam.
Jag blev helt utom mig, vad skulle detta betyda, var han också intresserad av mig? Jag hade inget annat val än att gå tillverkstaden ikväll och se hur det riktigt stod till.

Jag messade tillbaka: hej Adam, jo jag kommer över en stund ikväll.

en av mina skrivna berättelser, kapitel 2!

Här kommer kapitel två, jag vet ju inte om det finns så många som är intresserade av att läsa fortsättningen, men jag postar den här i alla fall och så får vi se om det blir nåt mera, det beror på intresset så att säga.! Men här är kapitel två:

Kapitel 2.

Jag kom just på att jag har glömt att berätta hur jag ser ut. Det kanske kan vara bra att veta ifall ni ser mig på stan någon gång, hehe. Hur som helst, jag har kolsvart långt rakt hår, blåa ögon och jag är alltid blek. Jag är normallång och normaltjock, men jag tänker inte avslöja exakt hur mycket jag väger, ni vet ju vad man säger "fråga aldrig en kvinna om hennes vikt", haha. Jag har komplex för hur jag ser ut, jag vet att jag inte är fet, rätta mig om jag har fel men egentligen tror jag nog att det inte finns en enda kvinna som INTE har komplex för sig själv och sitt utseende. Nog pratat om mitt utseende.
Jag vaknade klockan 09.00, prick, och kände mig någorlunda glad, även fast jag skämdes en smula över gårdagens klantfest så är jag ändå glad att jag träffade A, och C också för den delen. Undrar om någon av dem har flickvän redan? eller är det okej för mig att göra mina "moves", haha, nej nu går jag handlingarna lite väl långt i förväg. Det kanske inte är läge att tänka på förhållande när man träffade människorna igår. Nej, jag måste nog lära känna dem lite först innan jag bestämmer mig. 
Jag försökte tänka på annat, men mina tankar for hela tiden iväg till främst Adam, det var så himla otroligt magiskt gulligt av honom att ta hand om mig. Ååh jag smälter lite till. Hmm.. jag tror att jag är lite smått förälskad i den där människan. Det är inte bra, tänk om han är en psykopat eller bara annars en helt odräglig människa? Han kanske bara lurade mig, genom att sätta upp en falsk fasad, han ville lura mig, få mig att tro att han är snäll och gullig fast han egentligen vill ta mig till ett ensamt skjul och våldta mig och sen mörda mig. Hmm.. okeej, där gick nog mina tankar en aning för långt tror jag.  Det är bestämt dags för frukost, så att jag inte hinner tänka mera skumma tankar.
.
Jag gick ner till köket där  mamma stod och sjöng för sig själv. Hon verkade väldigt glad och uppåt. Hon nästan sken som en sol och när hon såg mig blev hon ännu gladare "gomorron min flicka", sa hon och såg nästan för glad ut. "Gomorron, mamma". "hittade du nåt roligt igår då?", "njaa, det här stället är ju inte direkt stort om man säger så, och jag känner ingen direkt" "du lär snart känna någon ska du se, en sådan söt flicka som dig måste ju i alla fall dra till sig några killar", sa hon och blinkade åt mig. "Mammaaaaa, så du säger, sluta. nu vill jag ha frukost, har vi något?" "Jo det har vi, jag var nere till  butiken och köpte lite müsli, yoghurt, fil och frukt. Bara att ta för sig" "Tack".
Jag satte mig ner vid bordet och knaprade i mig ett äpple och lite müsli. Jag var egentligen inte så hungrig. Jag kände mig distraherad, eftertänksam och fundersam. Jag åt frukosten ganska snabbt, sprang upp på övervåningen och gjorde mig i ordning. Jag tänkte ta mig en promenad, och nej jag tänkte absolut inte gå via verkstaden eller kafeét, det skulle bara vara pinsamt. Tro mig!.
På min lilla promenad gick jag förbi allt jag hade sett igår, jag hittade en liten stig och när jag följde den kom jag fram till en ritkigt fin strand, jag hittade en stor sten som jag satte mig ner på. Jag såg ut över vattnet och försjönk i tankar. Det var lite konstigt att jag var ensam på stranden med tanke på att det ändå var början av Juli och det var varmt, sommar-varmt rent ut sagt. Det blåste inte så hårt idag men det fanns ändå små vågor i havet, de rullade sakta in mot stranden, de slog mot några stenar som fanns vid strandkanten. Jag reste mig upp från stenen, tog av mig skorna och gick ner mot vattnet. Det var faktiskt riktigt skönt i vattnet. Vattnet var ganska klart och jag stod och beundrade mina tår. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig och jag blev så skrämd att jag hoppade flera meter upp i luften, jag blev så rädd att jag råkade snubbla och landade pladask på rumpan i vattnet. Toppen. Rösten tillhörde C. han skrattade, hur hade han mage att skratta åt mig när jag satt här med rumpan i blöt. Jag försökte se så sur ut som möjligt när han kom fram till mig och hjälpte mig upp.
"varför ser du så sur ut Maja?" frågade han och log mot mig. "därför att du skrämde mig och gjorde att jag föll pladask på rumpan ner i vattnet och nu är jag blöt" "ursäkta, det var inte meningen att skrämma dig, men jag var ju tvungen att säga något när jag såg dig här", "vad gör du här då?", frågade jag och såg frågande på honom, borde inte han jobba. "jag är ledig idag och tänkte att jag skulle gå till min favoritplats","jaha, det är faktiskt vackert här, men varför är det ingen annan här?" "jadu, jag vet inte, folk tycker kanske inte om att bada längre, men det är oftast ganska lugnt här och det är ju bra. Jag har med mig en filt om du vill spendera lite tid med mig medan dina kläder torkar?" han log mot mig och jag försökte vara arg på honom, men det gick absolut inte. Så jag gick med på att spendera förmiddagen/eftermiddagen i hans sällskap. det var ju inte direkt så att jag hade något annat att göra. Så vi låg på hans filt, vi pratade om allt möjligt och jag märkte att han var hur gullig som helst. Han ursäktade sig flera gånger för att han hade skrämt mig, men det gjorde inget. Det skulle
bara bli ett roligt minne att berätta om för våra barnbarn, haha nu gick jag visst handlingarna i förväg igen, uuups. Tiden gick fort, och när jag blev hungrig plockade C fram picknickkorgen som innehöll, saft, smörgåsar, vindruvor och lite jordgubbar och förstås chokladkex. Han delade glatt med sig och vi fortsatte prata om allt mellan himmel och jord.
När det blev dags för mig att gå hemåt så undrade han om jag ville komma med på en fest ikväll, han trodde att det skulle vara bra för mej att träffa lite mera folk så att jag skulle ha någon att umgås med. Jag tyckte att det lät som en bra idé, vi kom överens om att vi skulle träffas utanför kaféet kl 19.00 och sedan skulle vi gå till huset där festen hölls.
Medan jag gick hemåt funderade jag över huruvida det var en date eller inte. Han kanske bara ville vara snäll mot mig. Jag fortsatte att fundera medan jag sprang runt i huset som en galning. Jag hade inget att ha på mig! vilket nog är en av de  största lögnerna en kvinna drar under sina levnadsår, självfallet har vi en full garderob och en massa att välja mellan. Men på något sätt känns det ändå alltid som att man inte har något att ha på sig. Jag lyckades i alla fall hitta en röd liten söt klänning, lite urringad kanske, men vad gjorde det. Jag lockade håret lite och sminkade mig, rött läppstift (jag använder egentligen inte läppstift), blå ögonskugga, mascara och kajal. Jag kollade in mig själv i spegeln, inte såg man väl helt dum ut heller. Sedan återstod bara ett enda problem, vilka skor skulle jag ha på mig? platta skor eller skor med hög klack?
Jag valde till slut ett par med ganska hög klack. jag älskar de skorna, jag köpte dem på rea för ett år sedan och de är väldigt välanvända. Ett par svarta, typ av sandaler men de ser väldigt rockiga ut med nitar och grejer. I just love them!
Efter att ha beundrat mig själv ett tag kom jag på att jag inte hade någon dricka. Inte någonting alls. Så jag var tvungen att gå ner till mamma och fråga henne om hon hade något. Det enda vi hade var ett par öl. Usch, men i brist på annat fick de duga. Jag packade ner ölen i  min stora handväska och stegade ut ur huset innan mamma började med sin vanliga utfrågning, som jag alltid fick om jag gick någonstans lite "finare" klädd. Det kändes skönt att lämna huset och jag såg fram emot att träffa C.
.
När jag kom fram till kafeét stod C redan där, och jag kunde se i hans ansiktsuttryck att han gillade vad han såg, fast sen flinade han lite åt mig också. "snygg klänning, men varför har du skor med klack, blir det inte lite svårt att gå då?" "hej på dig också, sa jag och gjorde en ful min åt honom. "inte klaga  på mina älsklingsskor" "okej okej, jag håller tyst", han skrattade och sedan begav vi oss iväg. Vi gick kanske 2 kilometer innan vi kom fram till ett rött hus. Det var ett ganska gulligt hus. Redan innan man kom in på gården, kunde man höra musik. Det här kanske skulle bli kul i alla fall.
.

Inne i huset fanns det ganska många människor. Alla stirrade nyfiket på mig. De undrade säkert vad jag var för sorts filur som hade kommit på deras fest. C drog med mig till en hop av människor och presenterade mig. Sedan gick vi runt resten av huset och han fortsatte presentera mig för flera andra människor. Det var säkert 20-30 personer där inne. Jag undrade var alla de kom ifrån. Jag hade nästan inte sett en enda människa på hela gårdagen samt idag. De enda jag hade träffat var C och A. Vi slog oss ner i soffan med några tjejer och de började intresserat prata med mig och vi satt och diskuterade en massa. De hette Molly, Lisa, stefanie och Petra. De var supertrevliga och alla bodde de här i närheten. När de såg att jag satt och grimaserade medans jag drack den äckliga ölen, erbjöd de sig att dela sin cider med mig. Jag fick 3 burkar av dem och tackade dem för det.

Medan jag satt där och pratade och hade det trevligt, hörde jag en välbekant röst. Det var A som hade anlänt till
festen. Jag blev genast lite uppspelt. Skulle han komma hit och prata med mej? eller skulle han till min stora fasa, ignorera mej? Jag hade tur, för genast han fick syn på mig kom han fram och hälsade. "Hej, Maja, hur är det med benet?" Flickorna som satt brevid mig kollade nyfiket på mig, "jo tack det är bra" "har du något emot om jag slår mig ner här brevid er?" "Nejdå, sitt här du bara", efter att han satt sig ner hälsade han på de andra tjejerna. Därefter tog han fram en flaska vodka och frågade om vi ville ha shottar. Jag tackade glatt ja och två av de andra tjejerna ville också ha. A plockade fram några små shotglas och hällde upp. "botten upp", vi drack och gjorde fula grimaser. det var ganska starkt.
A envisades med att vi skulle ta varsin till. Sagt och gjort så slank en ner shot till. Vi fortsatte att prata och jag erbjöd mina öl åt A, han tog glatt emot dem. Där satt vi väldigt länge. Vi tog en till shot, och jag kände mig kissnödig så jag reste mig upp för att gå och leta efter en toalett. "Naturen kallar", sa jag och gick för att leta. Jag kände mig lite full faktiskt, shottarna var betydligt starkare än vad jag hade trott. Men jag hade dock fortfarande kontroll över mig själv. När jag kom från toaletten skulle jag dricka ett glas vatten. Men var var den jäkla toaletten någonstans. När jag äntligen hittade den var det upptaget och jag stod utanför och väntade. Medan jag stod när kände jag en hand på min axel, det var C. "hej, har du det bra?" 
"jodå, men jag har nog druckit för många shottar", sa jag och skrattade. "Jag har förresten sett att Adam sitter med er där borta." sa han och såg lite orolig ut. "ja, vadå? Han är ju jättetrevlig". "Jag tycker du ska ta det lite försiktigt i alla  fall, man kan inte alltid lita på alla". "öhm.. jaha, men nu ska ja gå på toaletten". Jag låste in mig på toaletten och gjorde mina behov. jag hann fundera en hel del på det C hade sagt, vad menade han egentligen? När jag kom ut från toaletten hade det bildats en liten kö, oj, hade jag varit där så länge?
Jag gick tillbaka till "mitt gäng" och när jag kom dit satt C där också. Alla hälsade glatt på mig när jag kom tillbaka och Lisa gav mig min sista ciderburk.
Det var lite ont om sittplatser så jag tänkte sätta mig ner på golvet då A föreslog att jag skulle sitta i hans famn istället för på golvet. Det tyckte jag lät som en bra ide. Så jag satte mig ner där, men jag såg hur C kastade ogillande blickar på mig. vadå? förväntade han sig att jag skulle sitta i hans famn då eller? Han kunde ju ha erbjudit sig.
Tiden flög iväg och jag drack upp min sista cider, pratade med alla tjejerna och bytte telefonnummer med flera av dem. Och innan jag visste ordet av det var det dags att gå hem. Vid det laget kände jag mig rejält full och jag var inte helt säker på hur jag skulle hitta hem. A erbjöd sig att följa med mig hem. C hade försvunnit någonstans. Jag tackade ja till A:s erbjudande och letade upp mina skor och sedan gick vi ut i sommarnatten, arm i arm. Vi var nog båda lite fulla, men inte alldeles för fulla, sådär lagom. Jag gissade att jag nog skulle vara lite bakis imorgon, fast det är morgondagens problem.
När vi kom fram till mitt hus, och jag skulle frigöra mig ur A:s arm, då drog han mig plötsligt nära honom och sedan kysste han mig. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över handlingen. Det hade jag inte trott. Han kysste mig igen och sedan tog han farväl. Med orden "hoppas vi ses imorgon, eller inom en snar framtid i alla fall". Medan han försvann bortåt, stod jag kvar som ett frågetecken och funderade över varför han hade kysst mig egentligen. Jag kunde inte förstå, nåja jag fick grubbla mer imorgon, nu var det sängen som gällde.


En av mina skrivna berättelser del 1.

Jag drabbades av en obotlig skrivlust, det kliade i fingrarna, så jag satte igång och skrev. Nu har jag skrivit 1 kapitel och tänkta dela med mig av det . Och ja, jag vet att jag inte bloggat på länge, men har inte haft lust. Men här kommer min lilla berättelse, del 1: :)
Kapitel 1:
jag sitter och stirrar ut genom bilrutan. Utanför finns skog, skog och mera skog. Jag känner mig uttråkad och har abslout
ingen lust att lyssna på mamma som babblar om hur underbart det kommer bli i vårt nya hus. Jag heter förresten Maja och
mitt liv har just tagit slut. Jag är 19 år, jag har aldrig träffat min far och är nu tvungen att lämna storstan och
anonymiteten för att mamma har fått ett nytt jobb. det är inte vilket jobb som helst, det är ett jobb som ligger långt
borta från storstan. Vi är nu på väg till en av de minsta byhålorna i hela landet. Bara för mammas dumma jobb. Mitt ute i
ingenstans. Jag förstår inte hur hon ens kunde få ett jobb där. Ingen vet ju om stället i fråga. Jag känner mig bitter
och sur, jag vill inte flytta men jag har inget annat val. Jag kom inte in på någon utbildning och då har jag inte råd att
flytta hemifrån, eftersom jag inte får något studiestöd. Mamma gick inte heller med på att betala hyra för en egen
lägenhet åt mig, Nej, hon tvingar mig att flytta bort från mina vänner, eller okej jag har inte så många vänner, men det
är en principsak! Man kan inte tvinga någon att flytta. Okej, jag vet att jag inte hade så mycket val, men det känns som
att jag skulle ha kunnat fått säga till om någonting. Jag har väl också en åsikt? Jag är ju trots allt vuxen.
När vi suttit i bilen i fyra timmar och det enda man sett på hela vägen är skog, då kommer vi fram till en av de minsta
ställen jag någonsin sett. Vi kör fram till ett fult litet hus, mamma stannar bilen och ler glatt mot mig. Välkommen till
ditt nya hem! Jag trodde faktiskt att jag skulle dö när hon sa det. Jag turades om att stirra på henne och på det
fallfärdiga huset som stod framför oss. Mamma måste ha sett min förbryllade min, för genast slutade hon le och tittade
allvarlig på mig. "kom igen, så farligt är det inte" det kommer bli bra här". Jag tittade misströstande på henne, hur kan hon
veta det? Jag trodde inte riktigt på henne. Jag kände ingen här, urjobbigt måste jag säga. Jag kände mig som en liten unge.
En liten unge som mamman bestämmer över. Ungen har inget att säga till om, mamma vet bäst. Så är det bara.
Vi steg ur bilen, jag kände mig en aning deppad. Vi gick ett varv runt huset och den tillhörande trädgården var riktigt stor
och det fanns flera äppelträd. Mamma blev stormförtjust och kvittrade något om att vi får göra eget äppelmos till hösten.
Suck! Trädgården såg risig ut och det växte ogräs överallt, det verkade dock inte ha nån negativ inflytan på mamma, hon gick
omkring och beundrade allt, precis som att det vore en värdefull guldklimp. Själv såg jag bara ett ruttet hus, med en risig
trädgård och en massa ogräs. "Kom nu tjuris, så tittar vi inne i huset", sa mamma och gick fram till yttedörren, som knakade
när hon öppnade. Toppen, det betyder att man inte kan smyga in obemärkt när man kommer hem och är full.. Huset hade två
våningar, det fanns två badrum, ett på varje våning. Ett kök, ett vardagsrum och 3 sovrum. Mamma var mycket stolt att meddela
att hela övervåningen skulle bli min. Så att jag skulle få känna på lite hur det är att ha en egen lägenhet menade hon. Jag
stirrade missnöjt på henne, det betyder att jag kommer att få sköta all städning på övervåningen då. "KOm nu tittar vi på
ditt sovrum" sa hon och drog mig i ärmen och uppför den gamla knarriga trappan, jag höll i mig hårt i räcket, bara ifall
trappan skulle rasa ihop under mina fötter. Men den höll ihop. Mitt rum var ganska litet. Det skulle inte få plats med så
mycket möbler där,och garderoben var väldigt liten, var skulle jag få plats med alla mina kläder? Nåja, jag får väl ha dem
att ligga i en hög på golvet, det hade jag i vårat förra hus också,det finns aldrig tillräckligt med garderober. Eller så var
det kanske jag som hade för mycket kläder? hur som helst blev jag avbruten i mina funderingar när jag hörde en tuta. Det var
flyttbilen som hade kommit med alla våra möbler. Jippii nu blev det att bära in allt, jag såg framemot det ungefär lika
mycket som man vill ha en stelkrampsspruta i rumpan.
Vi började bära in alla möbler i huset, de två flyttgubbarna som fanns i lastbilen hjälpte till och bar för allt de var värda.
Några timmar senare hade vi burit in alla möbler, då kokade mamma kaffe och bjöd flyttgubbarna på, som tack för hjälpen. Jag
tyckte att de inte behövde kaffe, det räcker väl med rövarpriserna de kräver för att från första början hjälpa folk att
flytta. Jag gick upp till mitt rum och kastade mig ner på sängen. Så nu börjar mitt nya liv, här ligger jag i en värdelös
byhåla, i ett ruttet hus med knarrande dörrar och trappor. Jag har ingen utbildning och inget jobb. Jag har inga pengar
heller för den delen. Men hur skulle man kunna ha det när man inte har något jobb? Och det finns säkert inte ens en liten
chans att jag skulle få jobb här.Jag menar vad finns det här egentligen? Absolut ingenting. I och för sig har jag ju inte
sett "stan" än. Jag beslöt mig för att gå och titta vad det egentligen fanns för något här.
Jag hoppade upp ur sängen, gick ner för trapporna, förklarade snabbt för mamma att jag skulle gå ut och se mig omkring. Hon
blev glad för att jag hade beslutit mig för att ge stället en chans, hon erbjöd sig till och med att komma med. Men jag
avböjde, det skulle bara se töntigt ut att komma med sin morsa i släptåg, särskilt när jag int ens visste vad som fanns här.
Tänk om det stod en massa coola människor i något hörn och rökte, då skulle de börja skratta och håna mig när jag går förbi
med mamma. Nej, jag skulle allt gå själv och så blir det med den saken. Jag gick ut och styrde sedan steget mot norr, eller
var det kanske söder? jag kan inte vädersträcken så bra. Jag såg många små hus, träd, ett snickeri, en verkstad, en minimal
mataffär, en liten skola, en klädaffär, ett kafé och en kombinerad elektronik och klädaffär. Hmm..det var inte så mycket
direkt. Hur skulle jag överleva här i ett år innan jag kunde söka in till skolorna igen? nästa år måste jag ju få en
studieplats.
Jag beslöt mig för att gå in till kafeét och se vad de hade att erbjuda, inte för att jag var särskilt hoppfull att menyn
var tillfredsställande. Inne i kafeet fanns det några bord och några stolar, det var ganska mysigt där inne. Men det var
alldeles för litet, jag var van med mycket större. "Hej, vad får det lov att vara", jag hoppade till, jag hade glömt att
det brukar jobba folk på kafeer, det var helt enkelt så tomt där inne att jag nästan trodde att det var övergivet. Rösten
tillhörde en pojke, eller ung man kanske det heter, som stod bakom disken. Han log mot mig. Han var faktiskt riktigt söt,
eller kanske till och med snygg? Han hade blåa ögon, långt rufsigt blont hår, han var lagom lång och under hans tröja
kunde man urskilja ett par ganska muskulösa armar. Och hans leende gjorde mig nästan knäsvag. Jag visste inte riktigt vad
jag skulle svara. Jag hade inte ens kollat menyn ännu. "Eeh.. jag är ny här så jag tänkte att jag skulle komma in och titta
vad ni har att erbjuda", jag tittade blygt på honom. "jasså du är den nya tjejen som skulle flytta hit, du vet ryktet sprider
sig snabbt på det här stället vet du", sa han och log mot mig, ååh dedär leendet. "Där på väggen finns vår meny, bara att
välja och vraka", "eehm.. tack", jag skyndade mig att läsa igenom den. Hmm.. det fanns inte direkt mycket att välja på,
men jag beslöt mig för att ta en kaffe latte, med mig alltså, jag hade ingen lust att sitta här ensam med dendär killen. "Jag
tar en kaffe Latte, att ta med mig". "Så du vill inte sitta här och dricka den då?", sa han och lät nästan lite besviken, "nä
jag tänkte ta och se mig omkring lite", fast jag redan hade gjort det, men det sa jag ju inte åt honom. "Åh jasså, men sätt
dig ner och vänta så länge då", ett till leende. Medan han fixade och donade såg jag mig omkring där inne, jag läste igenom
menyn en gång till och sedan var mitt kaffe äntligen klart. "Här har du", "tack", sa jag och just när jag skulle gräva fram
plånboken ur väskan så började killen protestera "Nej, jag bjuder på den, du är ju trots allt ny här, sa han och blinkade åt
mig."jaha, men tack så mycket då, sa jag och började gå mot dörren, men innan jag hann ut hejdade han mig. "ursäkta, men vad
heter du?", "jag heter Maja", sa jag och rodnade. "själv heter jag Carl", sa han och tog mig i hand. "trevligt att träffa dej
Carl, men nu måste jag tyvärr gå". "okej, gå du bara, men vi lär snart synas igen, stället är inte direkt stor som du kanske
sett, sa Carl och flinade". Jag gick ut från kafeet och började gå därifrån, vad skumt det där hade känts.Från och med nu
kommer jag referera Carl till C, så om jag pratar om C, menar jag självfallet Carl.
Jag gick omkring och smuttade på min latte, den var förvånansvärt god, jag tänkte lite på C. Han var riktigt snygg, jag
skulle inte ha något emot att lära känna honom lite bättre. Hihi. När jag gick där i mina egna tankar, snubblade jag
plötsligt på en sten. Jag ramlade omkull på marken, spillde ut mitt kaffe över mig själv och fick även ett stort blödande
sår på benet. När jag låg när på marken hörde jag en röst som frågade "gick det bra", jag ville dö, jag hade hoppats på
att ingen såg mig och att jag lugnt skulle kunna resa mig upp och springa hem. Men nej, varför skulle jag ha sådan tur?
Denna röst om även den från en Kille. Han hade kommit fram till mig, jag måste ha slagit i huvudet också, för han var en
av de snyggaste killarna jag sett i hela mitt liv. Han kanske var en ängel? "Hallå, hur gick det? lever du?", han lät lite
orolig. Själv tyckte jag att det var enormt pinsamt. "Här låt mig hjälpa dig upp", han sträckte fram en hand och hjälpte mig
upp på fötter igen. "tack mumlade jag". "Du har ju fått ett sår på benet, det där måste plåstras om, kom med här", sa han och
släpade med mig mot verkstaden. Först då insåg jag att han hade en arbetsuniform på sig, en blå overall. Vad är det med
killar i arbetskläder egentligen? Dom är så snygga. Den här Killen var helt olik C. Han hade mörkt hår, ganska kort, och
chokladbruna ögon, som var så vackra att man skulle kunnat drunkna i dem. Han såg stor och stark ut, och det var han
uppenbarligen också, eftersom han orkade lyfta upp mig på en bänk. Jag var helt betagen av honom. "nu måste vi nog tvätta
såret, sa han och hämtade en flaska med något konstigt medel i. Det sved lite när han baddade mitt sår. Men det gjorde inget
han var så vacker att titta på, han fick göra vad han ville så länge jag fick sitta där och känna mig ynklig och hjälplös.
Grr.. han fick gärna hjälpa mig med annat också. När killen hade rengjort såret hämtade han stora plåster som han varsamt
plåstrade in mitt ben med. när han var klar tog han några steg bakåt och bedömde sitt verk. "inte illa, ser som nytt ut, sa
han och skrattade. Jag fnittrade till lite men började känna mig yr, och när jag skulle ställa mig upp så föll jag ihop på
marken. Det svartnade för ögonen, jag svimmade eller nåt. När jag vaknade låg jag på en soffa i ett stökigt rum, som såg ut
som ett kök. Killen stod brevid mig och tittade oroligt på mig. "Du svimmade, så jag bar dig till soffan i kafferummet".
Hade han orkat bära mig ända hit? åh min ängel! "mår du bättre nu?, jag misstänker att du slog i huvudet ganska kraftigt
när du föll där ute. Hmm.. pinsamt var han tvungen att ta upp det, kunde vi inte bara koncentrera oss på att vi befann
oss i samma rum och att han var underbart snygg?. Tydligen kunde vi inte det, för i nästa stund tvingade han mig att dricka
ett glas med vatten. Han frågade hela tiden om jag började må bättre. Och det gjorde jag också, men det kändes också en smula
pinsamt att jag hade klantat mig inför vad förmodligen var den snyggaste killen på hela stället.
"Oj vad dumt, jag borde kanske presentera mig,så att du inte tror att jag är någon galning som har tagit dig som gisslan",
han log lite och berättade sedan att han hette Adam och det var han som ägde verkstaden jag nu befann mig i. Jag berättade
att jag hette Maja och att jag var nyinflyttad. Han sa att han hade räknat ut att jag var ny. Hur kunde han förresten veta
det? så uppenbart är det väl ändå inte? eller kanske det är det. Det är väl inte varje dag som en klumpig tjej faller utanför
hans verkstad och river upp sår på benen och sedan svimmar så att han blir tvungen att bära på dom? Det är ju sådant som
bara händer på film, eller i böcker. Men nu hade det alltså hänt på riktigt. Jag ställde mig upp och världen kändes någorlunda
stadig under mina fötter. Dags att gå hem! Adam, eller som ja ska börja kalla honom, A, erbjöd sig att leda mig hem. Men jag
insisterade på att jag nog kunde gå själv, det var inte direkt någon livshotande skada jag hade ådragit mig. Och det var inte
långt hem till det fallfärdiga huset heller. A, tittade lite oroligt på mig, precis som att jag inte skulle klara mig själv
men lät mig ändå gå, "ha de så bra nu, och snubbla inte på flera stenar", sa han och log mot mig. "Visst, hejdå". Jag lunkade
hem och gick in. När jag  kom in skyndade jag mig till mitt rum och kastade mig ner på sängen ännu en gång. Tankarna snurrade
i mitt huvud. Jag befann mig på ett nytt ställe och hade redan träffat på gulliga killar. undrar just hur resten av min
vistelse här kommer bli!
Kapitel 1:
jag sitter och stirrar ut genom bilrutan. Utanför finns skog, skog och mera skog. Jag känner mig uttråkad och har abslout ingen lust att lyssna på mamma som babblar om hur underbart det kommer bli i vårt nya hus. Jag heter förresten Maja och mitt liv har just tagit slut. Jag är 19 år, jag har aldrig träffat min far och är nu tvungen att lämna storstan och anonymiteten för att mamma har fått ett nytt jobb. det är inte vilket jobb som helst, det är ett jobb som ligger långt borta från storstan. Vi är nu på väg till en av de minsta byhålorna i hela landet. Bara för mammas dumma jobb. Mitt ute i ingenstans. Jag förstår inte hur hon ens kunde få ett jobb där. Ingen vet ju om stället i fråga. Jag känner mig bitter och sur, jag vill inte flytta men jag har inget annat val. Jag kom inte in på någon utbildning och då har jag inte råd att flytta hemifrån, eftersom jag inte får något studiestöd. Mamma gick inte heller med på att betala hyra för en egen lägenhet åt mig, Nej, hon tvingar mig att flytta bort från mina vänner, eller okej jag har inte så många vänner, men det är en principsak! Man kan inte tvinga någon att flytta. Okej, jag vet att jag inte hade så mycket andra val, men det känns som
att jag skulle ha kunnat fått säga till om någonting. Jag har väl också en åsikt? Jag är ju trots allt vuxen.
När vi suttit i bilen i fyra timmar och det enda man sett på hela vägen är skog, då kommer vi fram till en av de minsta ställen jag någonsin sett. Vi kör fram till ett fult litet hus, mamma stannar bilen och ler glatt mot mig. Välkommen till ditt nya hem! Jag trodde faktiskt att jag skulle dö när hon sa det. Jag turades om att stirra på henne och på det fallfärdiga huset som stod framför oss. Mamma måste ha sett min förbryllade min, för genast slutade hon le och tittade allvarlig på mig. "kom igen, så farligt är det inte" det kommer bli bra här". Jag tittade misströstande på henne, hur kan hon veta det? Jag trodde inte riktigt på henne. Jag kände ingen här, urjobbigt måste jag säga. Jag kände mig som en liten unge.
En liten unge som mamman bestämmer över. Ungen har inget att säga till om, mamma vet bäst. Så är det bara.
Vi steg ur bilen, jag kände mig en aning deppad. Vi gick ett varv runt huset och den tillhörande trädgården var riktigt stor och det fanns flera äppelträd. Mamma blev stormförtjust och kvittrade något om att vi får göra eget äppelmos till hösten. Suck! Trädgården såg risig ut och det växte ogräs överallt, det verkade dock inte ha nån negativ inflytan på mamma, hon gick omkring och beundrade allt, precis som att det vore en värdefull guldklimp. Själv såg jag bara ett ruttet hus, med en risig trädgård och en massa ogräs. "Kom nu tjuris, så tittar vi inne i huset", sa mamma och gick fram till yttedörren, som knakade när hon öppnade. Toppen, det betyder att man inte kan smyga in obemärkt när man kommer hem och är full.. Huset hade två våningar, det fanns två badrum, ett på varje våning. Ett kök, ett vardagsrum och 3 sovrum. Mamma var mycket stolt att meddela att hela övervåningen skulle bli min. Så att jag skulle få känna på lite hur det är att ha en egen lägenhet menade hon. Jag
stirrade missnöjt på henne, det betyder att jag kommer att få sköta all städning på övervåningen då. "Kom nu tittar vi på ditt sovrum" sa hon och drog mig i ärmen och uppför den gamla knarriga trappan, jag höll i mig hårt i räcket, bara ifall trappan skulle rasa ihop under mina fötter. Men den höll ihop. Mitt rum var ganska litet. Det skulle inte få plats med så mycket möbler där,och garderoben var väldigt liten, var skulle jag få plats med alla mina kläder? Nåja, jag får väl ha dem att ligga i en hög på golvet, det hade jag i vårat förra hus också,det finns aldrig tillräckligt med garderober. Eller så var det kanske jag som hade för mycket kläder? hur som helst blev jag avbruten i mina funderingar när jag hörde en tuta. Det var flyttbilen som hade kommit med alla våra möbler. Jippii nu blev det att bära in allt, jag såg framemot det ungefär lika mycket som man vill ha en stelkrampsspruta i rumpan.
.
Vi började bära in alla möbler i huset, de två flyttgubbarna som fanns i lastbilen hjälpte till och bar för allt de var värda. Några timmar senare hade vi burit in alla möbler, då kokade mamma kaffe och bjöd flyttgubbarna på, som tack för hjälpen. Jag tyckte att de inte behövde kaffe, det räcker väl med rövarpriserna de kräver för att från första början hjälpa folk att flytta. Jag gick upp till mitt rum och kastade mig ner på sängen. Så nu börjar mitt nya liv, här ligger jag i en värdelös byhåla, i ett ruttet hus med knarrande dörrar och trappor. Jag har ingen utbildning och inget jobb. Jag har inga pengar heller för den delen. Men hur skulle man kunna ha det när man inte har något jobb? Och det finns säkert inte ens en liten chans att jag skulle få jobb här. Jag menar vad finns det här
egentligen? Absolut ingenting. I och för sig har jag ju inte  sett "stan" än. Jag beslöt mig för att gå och titta vad det egentligen fanns för något här.
.
Jag hoppade upp ur sängen, gick ner för trapporna, förklarade snabbt för mamma att jag skulle gå ut och se mig omkring. Honblev glad för att jag hade beslutit mig för att ge stället en chans, hon erbjöd sig till och med att komma med. Men jag avböjde, det skulle bara se töntigt ut att komma med sin morsa i släptåg, särskilt när jag int ens visste vad som fanns här. Tänk om det stod en massa coola människor i något hörn och rökte, då skulle de börja skratta och håna mig när jag går förbimed mamma. Nej, jag skulle allt gå själv och så blir det med den saken. Jag gick ut och styrde sedan steget mot norr, eller var det kanske söder? jag kan inte vädersträcken så bra. Jag såg många små hus, träd, ett snickeri, en verkstad, en minimal mataffär, en liten skola, en klädaffär, ett kafé och en kombinerad elektronik och klädaffär. Hmm..det var inte så mycket direkt. Hur skulle jag överleva här i ett år innan jag kunde söka in till skolorna igen? nästa år måste jag ju få en studieplats.
Jag beslöt mig för att gå in till kafeét och se vad de hade att erbjuda, inte för att jag var särskilt hoppfull att menyn var någorlunda tillfredsställande. Inne i kafeet fanns det några bord och några stolar, det var ganska mysigt där inne. Men det var alldeles för litet, jag var van med mycket större. "Hej, vad får det lov att vara", jag hoppade till, jag hade glömt att det brukar jobba folk på kafeer, det var helt enkelt så tomt där inne att jag nästan trodde att det var övergivet. Rösten tillhörde en pojke, eller ung man kanske det heter, som stod bakom disken. Han log mot mig. Han var faktiskt riktigt söt, eller kanske till och med snygg? Han hade blåa ögon, långt rufsigt blont hår, han var lagom lång och under hans tröja kunde man urskilja ett par ganska muskulösa armar. Och hans leende gjorde mig nästan knäsvag. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag hade inte ens kollat menyn ännu. "Eeh.. jag är ny här så jag tänkte att jag skulle komma in och titta vad ni har att erbjuda", jag tittade blygt på honom. "jasså du är den nya tjejen som skulle flytta hit, du vet ryktet sprider sig snabbt på det här stället vet du", sa han och log mot mig, ååh dedär leendet. "Där på väggen finns vår meny, bara att välja och vraka", "eehm.. tack", jag skyndade mig att läsa igenom den. Hmm.. det fanns inte direkt mycket att välja på,
men jag beslöt mig för att ta en kaffe latte, med mig alltså, jag hade ingen lust att sitta här ensam med dendär killen. "Jag tar en kaffe Latte, att ta med mig". "Så du vill inte sitta här och dricka den då?", sa han och lät nästan lite besviken, "nä jag tänkte ta och se mig omkring lite", fast jag redan hade gjort det, men det sa jag ju inte åt honom. "Åh jasså, men sätt dig ner och vänta så länge då", ett till leende. Medan han fixade och donade såg jag mig omkring där inne, jag läste igenom menyn en gång till och sedan var mitt kaffe äntligen klart. "Här har du", "tack", sa jag och just när jag skulle gräva fram plånboken ur väskan så började killen protestera "Nej, jag bjuder på den, du är ju trots allt ny här, sa han och blinkade åt mig."jaha, men tack så mycket då, sa jag och började gå mot dörren, men innan jag hann ut hejdade han mig. "ursäkta, men vad heter du?", "jag heter Maja", sa jag och rodnade. "själv heter jag Carl", sa han och tog mig i hand. "trevligt att träffa dej Carl, men nu måste jag tyvärr gå". "okej, gå du bara, men vi lär snart synas igen, stället är inte direkt stor som du kanske sett, sa Carl och flinade". Jag gick ut från kafeet och började gå därifrån, vad skumt det där hade känts.Från och med nu
kommer jag referera Carl till C, så om jag pratar om C, menar jag självfallet Carl.
.
Jag gick omkring och smuttade på min latte, den var förvånansvärt god, jag tänkte lite på C. Han var riktigt snygg, jag skulle inte ha något emot att lära känna honom lite bättre. Hihi. När jag gick där i mina egna tankar, snubblade jag plötsligt på en sten. Jag ramlade omkull på marken, spillde ut mitt kaffe över mig själv och fick även ett stort blödande sår på benet. När jag låg när på marken hörde jag en röst som frågade "gick det bra", jag ville dö, jag hade hoppats på att ingen såg mig och att jag lugnt skulle kunna resa mig upp och springa hem. Men nej, varför skulle jag ha sådan tur? Denna röst om även den från en Kille. Han hade kommit fram till mig, jag måste ha slagit i huvudet också, för han var en av de snyggaste killarna jag sett i hela mitt liv. Han kanske var en ängel? "Hallå, hur gick det? lever du?", han lät lite orolig. Själv tyckte jag att det var enormt pinsamt. "Här låt mig hjälpa dig upp", han sträckte fram en hand och hjälpte mig upp på fötter igen. "tack mumlade jag". "Du har ju fått ett sår på benet, det där måste plåstras om, kom med här", sa han och släpade med mig mot verkstaden. Först då insåg jag att han hade en arbetsuniform på sig, en blå overall. Vad är det med killar i arbetskläder egentligen? Dom är så snygga. Den här Killen var helt olik C. Han hade mörkt hår, ganska kort, och chokladbruna ögon, som var så vackra att man skulle kunnat drunkna i dem. Han såg stor och stark ut, och det var han uppenbarligen också, eftersom han orkade lyfta upp mig på en bänk. Jag var helt betagen av honom. "nu måste vi nog tvätta såret, sa han och hämtade en flaska med något konstigt medel i. Det sved lite när han baddade mitt sår. Men det gjorde ingethan var så vacker att titta på, han fick göra vad han ville så länge jag fick sitta där och känna mig ynklig och hjälplös. Grr.. han fick gärna hjälpa mig med annat också. När killen hade rengjort såret hämtade han stora plåster som han varsamtplåstrade in mitt ben med. när han var klar tog han några steg bakåt och bedömde sitt verk. "inte illa, ser som nytt ut, sa han och skrattade. Jag fnittrade till lite men började känna mig yr, och när jag skulle ställa mig upp så föll jag ihop på marken. Det svartnade för ögonen, jag svimmade eller nåt. När jag vaknade låg jag på en soffa i ett stökigt rum, som såg ut som ett kök. Killen stod brevid mig och tittade oroligt på mig. "Du svimmade, så jag bar dig till soffan i kafferummet".
Hade han orkat bära mig ända hit? åh min ängel! "mår du bättre nu?, jag misstänker att du slog i huvudet ganska kraftigtnär du föll där ute. Hmm.. pinsamt var han tvungen att ta upp det, kunde vi inte bara koncentrera oss på att vi befann oss i samma rum och att han var underbart snygg?. Tydligen kunde vi inte det, för i nästa stund tvingade han mig att dricka ett glas med vatten. Han frågade hela tiden om jag började må bättre. Och det gjorde jag också, men det kändes också en smula pinsamt att jag hade klantat mig inför vad förmodligen var den snyggaste killen på hela stället. "Oj vad dumt, jag borde kanske presentera mig,så att du inte tror att jag är någon galning som har tagit dig som gisslan", han log lite och berättade sedan att han hette Adam och det var han som ägde verkstaden jag nu befann mig i. Jag berättade att jag hette Maja och att jag var nyinflyttad. Han sa att han hade räknat ut att jag var ny. Hur kunde han förresten veta det? så uppenbart är det väl ändå inte? eller kanske det är det. Det är väl inte varje dag som en klumpig tjej faller utanför hans verkstad och river upp sår på benen och sedan svimmar så att han blir tvungen att bära på dom? Det är ju sådant som bara händer på film, eller i böcker. Men nu hade det alltså hänt på riktigt. Jag ställde mig upp och världen kändes någorlunda stadig under mina fötter. Dags att gå hem! Adam, eller som ja ska börja kalla honom, A, erbjöd sig att leda mig hem. Men jag insisterade på att jag nog kunde gå själv, det var inte direkt någon livshotande skada jag hade ådragit mig. Och det var inte långt hem till det fallfärdiga huset heller. A, tittade lite oroligt på mig, precis som att jag inte skulle klara mig själv men lät mig ändå gå, "ha de så bra nu, och snubbla inte på flera stenar", sa han och log mot mig. "Visst, hejdå". Jag lunkade hem och gick in. När jag  kom in skyndade jag mig till mitt rum och kastade mig ner på sängen ännu en gång. Tankarna snurrade i mitt huvud. Jag befann mig på ett nytt ställe och hade redan träffat på gulliga killar.
Undrar just hur resten av min vistelse här kommer bli!

RSS 2.0