Kapitel 1:

jag sitter och stirrar ut genom bilrutan. Utanför finns skog, skog och mera skog. Jag känner mig uttråkad och har abslout

ingen lust att lyssna på mamma som babblar om hur underbart det kommer bli i vårt nya hus. Jag heter förresten Maja och

mitt liv har just tagit slut. Jag är 19 år, jag har aldrig träffat min far och är nu tvungen att lämna storstan och

anonymiteten för att mamma har fått ett nytt jobb. det är inte vilket jobb som helst, det är ett jobb som ligger långt

borta från storstan. Vi är nu på väg till en av de minsta byhålorna i hela landet. Bara för mammas dumma jobb. Mitt ute i

ingenstans. Jag förstår inte hur hon ens kunde få ett jobb där. Ingen vet ju om stället i fråga. Jag känner mig bitter

och sur, jag vill inte flytta men jag har inget annat val. Jag kom inte in på någon utbildning och då har jag inte råd att

flytta hemifrån, eftersom jag inte får något studiestöd. Mamma gick inte heller med på att betala hyra för en egen

lägenhet åt mig, Nej, hon tvingar mig att flytta bort från mina vänner, eller okej jag har inte så många vänner, men det

är en principsak! Man kan inte tvinga någon att flytta. Okej, jag vet att jag inte hade så mycket val, men det känns som

att jag skulle ha kunnat fått säga till om någonting. Jag har väl också en åsikt? Jag är ju trots allt vuxen.

När vi suttit i bilen i fyra timmar och det enda man sett på hela vägen är skog, då kommer vi fram till en av de minsta

ställen jag någonsin sett. Vi kör fram till ett fult litet hus, mamma stannar bilen och ler glatt mot mig. Välkommen till

ditt nya hem! Jag trodde faktiskt att jag skulle dö när hon sa det. Jag turades om att stirra på henne och på det

fallfärdiga huset som stod framför oss. Mamma måste ha sett min förbryllade min, för genast slutade hon le och tittade

allvarlig på mig. "kom igen, så farligt är det inte" det kommer bli bra här". Jag tittade misströstande på henne, hur kan hon

veta det? Jag trodde inte riktigt på henne. Jag kände ingen här, urjobbigt måste jag säga. Jag kände mig som en liten unge.

En liten unge som mamman bestämmer över. Ungen har inget att säga till om, mamma vet bäst. Så är det bara.

Vi steg ur bilen, jag kände mig en aning deppad. Vi gick ett varv runt huset och den tillhörande trädgården var riktigt stor

och det fanns flera äppelträd. Mamma blev stormförtjust och kvittrade något om att vi får göra eget äppelmos till hösten.

Suck! Trädgården såg risig ut och det växte ogräs överallt, det verkade dock inte ha nån negativ inflytan på mamma, hon gick

omkring och beundrade allt, precis som att det vore en värdefull guldklimp. Själv såg jag bara ett ruttet hus, med en risig

trädgård och en massa ogräs. "Kom nu tjuris, så tittar vi inne i huset", sa mamma och gick fram till yttedörren, som knakade

när hon öppnade. Toppen, det betyder att man inte kan smyga in obemärkt när man kommer hem och är full.. Huset hade två

våningar, det fanns två badrum, ett på varje våning. Ett kök, ett vardagsrum och 3 sovrum. Mamma var mycket stolt att meddela

att hela övervåningen skulle bli min. Så att jag skulle få känna på lite hur det är att ha en egen lägenhet menade hon. Jag

stirrade missnöjt på henne, det betyder att jag kommer att få sköta all städning på övervåningen då. "KOm nu tittar vi på

ditt sovrum" sa hon och drog mig i ärmen och uppför den gamla knarriga trappan, jag höll i mig hårt i räcket, bara ifall

trappan skulle rasa ihop under mina fötter. Men den höll ihop. Mitt rum var ganska litet. Det skulle inte få plats med så

mycket möbler där,och garderoben var väldigt liten, var skulle jag få plats med alla mina kläder? Nåja, jag får väl ha dem

att ligga i en hög på golvet, det hade jag i vårat förra hus också,det finns aldrig tillräckligt med garderober. Eller så var

det kanske jag som hade för mycket kläder? hur som helst blev jag avbruten i mina funderingar när jag hörde en tuta. Det var

flyttbilen som hade kommit med alla våra möbler. Jippii nu blev det att bära in allt, jag såg framemot det ungefär lika

mycket som man vill ha en stelkrampsspruta i rumpan.

Vi började bära in alla möbler i huset, de två flyttgubbarna som fanns i lastbilen hjälpte till och bar för allt de var värda.

Några timmar senare hade vi burit in alla möbler, då kokade mamma kaffe och bjöd flyttgubbarna på, som tack för hjälpen. Jag

tyckte att de inte behövde kaffe, det räcker väl med rövarpriserna de kräver för att från första början hjälpa folk att

flytta. Jag gick upp till mitt rum och kastade mig ner på sängen. Så nu börjar mitt nya liv, här ligger jag i en värdelös

byhåla, i ett ruttet hus med knarrande dörrar och trappor. Jag har ingen utbildning och inget jobb. Jag har inga pengar

heller för den delen. Men hur skulle man kunna ha det när man inte har något jobb? Och det finns säkert inte ens en liten

chans att jag skulle få jobb här.Jag menar vad finns det här egentligen? Absolut ingenting. I och för sig har jag ju inte

sett "stan" än. Jag beslöt mig för att gå och titta vad det egentligen fanns för något här.

Jag hoppade upp ur sängen, gick ner för trapporna, förklarade snabbt för mamma att jag skulle gå ut och se mig omkring. Hon

blev glad för att jag hade beslutit mig för att ge stället en chans, hon erbjöd sig till och med att komma med. Men jag

avböjde, det skulle bara se töntigt ut att komma med sin morsa i släptåg, särskilt när jag int ens visste vad som fanns här.

Tänk om det stod en massa coola människor i något hörn och rökte, då skulle de börja skratta och håna mig när jag går förbi

med mamma. Nej, jag skulle allt gå själv och så blir det med den saken. Jag gick ut och styrde sedan steget mot norr, eller

var det kanske söder? jag kan inte vädersträcken så bra. Jag såg många små hus, träd, ett snickeri, en verkstad, en minimal

mataffär, en liten skola, en klädaffär, ett kafé och en kombinerad elektronik och klädaffär. Hmm..det var inte så mycket

direkt. Hur skulle jag överleva här i ett år innan jag kunde söka in till skolorna igen? nästa år måste jag ju få en

studieplats.

Jag beslöt mig för att gå in till kafeét och se vad de hade att erbjuda, inte för att jag var särskilt hoppfull att menyn

var tillfredsställande. Inne i kafeet fanns det några bord och några stolar, det var ganska mysigt där inne. Men det var

alldeles för litet, jag var van med mycket större. "Hej, vad får det lov att vara", jag hoppade till, jag hade glömt att

det brukar jobba folk på kafeer, det var helt enkelt så tomt där inne att jag nästan trodde att det var övergivet. Rösten

tillhörde en pojke, eller ung man kanske det heter, som stod bakom disken. Han log mot mig. Han var faktiskt riktigt söt,

eller kanske till och med snygg? Han hade blåa ögon, långt rufsigt blont hår, han var lagom lång och under hans tröja

kunde man urskilja ett par ganska muskulösa armar. Och hans leende gjorde mig nästan knäsvag. Jag visste inte riktigt vad

jag skulle svara. Jag hade inte ens kollat menyn ännu. "Eeh.. jag är ny här så jag tänkte att jag skulle komma in och titta

vad ni har att erbjuda", jag tittade blygt på honom. "jasså du är den nya tjejen som skulle flytta hit, du vet ryktet sprider

sig snabbt på det här stället vet du", sa han och log mot mig, ååh dedär leendet. "Där på väggen finns vår meny, bara att

välja och vraka", "eehm.. tack", jag skyndade mig att läsa igenom den. Hmm.. det fanns inte direkt mycket att välja på,

men jag beslöt mig för att ta en kaffe latte, med mig alltså, jag hade ingen lust att sitta här ensam med dendär killen. "Jag

tar en kaffe Latte, att ta med mig". "Så du vill inte sitta här och dricka den då?", sa han och lät nästan lite besviken, "nä

jag tänkte ta och se mig omkring lite", fast jag redan hade gjort det, men det sa jag ju inte åt honom. "Åh jasså, men sätt

dig ner och vänta så länge då", ett till leende. Medan han fixade och donade såg jag mig omkring där inne, jag läste igenom

menyn en gång till och sedan var mitt kaffe äntligen klart. "Här har du", "tack", sa jag och just när jag skulle gräva fram

plånboken ur väskan så började killen protestera "Nej, jag bjuder på den, du är ju trots allt ny här, sa han och blinkade åt

mig."jaha, men tack så mycket då, sa jag och började gå mot dörren, men innan jag hann ut hejdade han mig. "ursäkta, men vad

heter du?", "jag heter Maja", sa jag och rodnade. "själv heter jag Carl", sa han och tog mig i hand. "trevligt att träffa dej

Carl, men nu måste jag tyvärr gå". "okej, gå du bara, men vi lär snart synas igen, stället är inte direkt stor som du kanske

sett, sa Carl och flinade". Jag gick ut från kafeet och började gå därifrån, vad skumt det där hade känts.Från och med nu

kommer jag referera Carl till C, så om jag pratar om C, menar jag självfallet Carl.

Jag gick omkring och smuttade på min latte, den var förvånansvärt god, jag tänkte lite på C. Han var riktigt snygg, jag

skulle inte ha något emot att lära känna honom lite bättre. Hihi. När jag gick där i mina egna tankar, snubblade jag

plötsligt på en sten. Jag ramlade omkull på marken, spillde ut mitt kaffe över mig själv och fick även ett stort blödande

sår på benet. När jag låg när på marken hörde jag en röst som frågade "gick det bra", jag ville dö, jag hade hoppats på

att ingen såg mig och att jag lugnt skulle kunna resa mig upp och springa hem. Men nej, varför skulle jag ha sådan tur?

Denna röst om även den från en Kille. Han hade kommit fram till mig, jag måste ha slagit i huvudet också, för han var en

av de snyggaste killarna jag sett i hela mitt liv. Han kanske var en ängel? "Hallå, hur gick det? lever du?", han lät lite

orolig. Själv tyckte jag att det var enormt pinsamt. "Här låt mig hjälpa dig upp", han sträckte fram en hand och hjälpte mig

upp på fötter igen. "tack mumlade jag". "Du har ju fått ett sår på benet, det där måste plåstras om, kom med här", sa han och

släpade med mig mot verkstaden. Först då insåg jag att han hade en arbetsuniform på sig, en blå overall. Vad är det med

killar i arbetskläder egentligen? Dom är så snygga. Den här Killen var helt olik C. Han hade mörkt hår, ganska kort, och

chokladbruna ögon, som var så vackra att man skulle kunnat drunkna i dem. Han såg stor och stark ut, och det var han

uppenbarligen också, eftersom han orkade lyfta upp mig på en bänk. Jag var helt betagen av honom. "nu måste vi nog tvätta

såret, sa han och hämtade en flaska med något konstigt medel i. Det sved lite när han baddade mitt sår. Men det gjorde inget

han var så vacker att titta på, han fick göra vad han ville så länge jag fick sitta där och känna mig ynklig och hjälplös.

Grr.. han fick gärna hjälpa mig med annat också. När killen hade rengjort såret hämtade han stora plåster som han varsamt

plåstrade in mitt ben med. när han var klar tog han några steg bakåt och bedömde sitt verk. "inte illa, ser som nytt ut, sa

han och skrattade. Jag fnittrade till lite men började känna mig yr, och när jag skulle ställa mig upp så föll jag ihop på

marken. Det svartnade för ögonen, jag svimmade eller nåt. När jag vaknade låg jag på en soffa i ett stökigt rum, som såg ut

som ett kök. Killen stod brevid mig och tittade oroligt på mig. "Du svimmade, så jag bar dig till soffan i kafferummet".

Hade han orkat bära mig ända hit? åh min ängel! "mår du bättre nu?, jag misstänker att du slog i huvudet ganska kraftigt

när du föll där ute. Hmm.. pinsamt var han tvungen att ta upp det, kunde vi inte bara koncentrera oss på att vi befann

oss i samma rum och att han var underbart snygg?. Tydligen kunde vi inte det, för i nästa stund tvingade han mig att dricka

ett glas med vatten. Han frågade hela tiden om jag började må bättre. Och det gjorde jag också, men det kändes också en smula

pinsamt att jag hade klantat mig inför vad förmodligen var den snyggaste killen på hela stället.

"Oj vad dumt, jag borde kanske presentera mig,så att du inte tror att jag är någon galning som har tagit dig som gisslan",

han log lite och berättade sedan att han hette Adam och det var han som ägde verkstaden jag nu befann mig i. Jag berättade

att jag hette Maja och att jag var nyinflyttad. Han sa att han hade räknat ut att jag var ny. Hur kunde han förresten veta

det? så uppenbart är det väl ändå inte? eller kanske det är det. Det är väl inte varje dag som en klumpig tjej faller utanför

hans verkstad och river upp sår på benen och sedan svimmar så att han blir tvungen att bära på dom? Det är ju sådant som

bara händer på film, eller i böcker. Men nu hade det alltså hänt på riktigt. Jag ställde mig upp och världen kändes någorlunda

stadig under mina fötter. Dags att gå hem! Adam, eller som ja ska börja kalla honom, A, erbjöd sig att leda mig hem. Men jag

insisterade på att jag nog kunde gå själv, det var inte direkt någon livshotande skada jag hade ådragit mig. Och det var inte

långt hem till det fallfärdiga huset heller. A, tittade lite oroligt på mig, precis som att jag inte skulle klara mig själv

men lät mig ändå gå, "ha de så bra nu, och snubbla inte på flera stenar", sa han och log mot mig. "Visst, hejdå". Jag lunkade

hem och gick in. När jag  kom in skyndade jag mig till mitt rum och kastade mig ner på sängen ännu en gång. Tankarna snurrade

i mitt huvud. Jag befann mig på ett nytt ställe och hade redan träffat på gulliga killar. undrar just hur resten av min

vistelse här kommer bli!

Kapitel 1:

jag sitter och stirrar ut genom bilrutan. Utanför finns skog, skog och mera skog. Jag känner mig uttråkad och har abslout ingen lust att lyssna på mamma som babblar om hur underbart det kommer bli i vårt nya hus. Jag heter förresten Maja och mitt liv har just tagit slut. Jag är 19 år, jag har aldrig träffat min far och är nu tvungen att lämna storstan och anonymiteten för att mamma har fått ett nytt jobb. det är inte vilket jobb som helst, det är ett jobb som ligger långt borta från storstan. Vi är nu på väg till en av de minsta byhålorna i hela landet. Bara för mammas dumma jobb. Mitt ute i ingenstans. Jag förstår inte hur hon ens kunde få ett jobb där. Ingen vet ju om stället i fråga. Jag känner mig bitter och sur, jag vill inte flytta men jag har inget annat val. Jag kom inte in på någon utbildning och då har jag inte råd att flytta hemifrån, eftersom jag inte får något studiestöd. Mamma gick inte heller med på att betala hyra för en egen lägenhet åt mig, Nej, hon tvingar mig att flytta bort från mina vänner, eller okej jag har inte så många vänner, men det är en principsak! Man kan inte tvinga någon att flytta. Okej, jag vet att jag inte hade så mycket andra val, men det känns som

att jag skulle ha kunnat fått säga till om någonting. Jag har väl också en åsikt? Jag är ju trots allt vuxen.

När vi suttit i bilen i fyra timmar och det enda man sett på hela vägen är skog, då kommer vi fram till en av de minsta ställen jag någonsin sett. Vi kör fram till ett fult litet hus, mamma stannar bilen och ler glatt mot mig. Välkommen till ditt nya hem! Jag trodde faktiskt att jag skulle dö när hon sa det. Jag turades om att stirra på henne och på det fallfärdiga huset som stod framför oss. Mamma måste ha sett min förbryllade min, för genast slutade hon le och tittade allvarlig på mig. "kom igen, så farligt är det inte" det kommer bli bra här". Jag tittade misströstande på henne, hur kan hon veta det? Jag trodde inte riktigt på henne. Jag kände ingen här, urjobbigt måste jag säga. Jag kände mig som en liten unge.

En liten unge som mamman bestämmer över. Ungen har inget att säga till om, mamma vet bäst. Så är det bara.

Vi steg ur bilen, jag kände mig en aning deppad. Vi gick ett varv runt huset och den tillhörande trädgården var riktigt stor och det fanns flera äppelträd. Mamma blev stormförtjust och kvittrade något om att vi får göra eget äppelmos till hösten. Suck! Trädgården såg risig ut och det växte ogräs överallt, det verkade dock inte ha nån negativ inflytan på mamma, hon gick omkring och beundrade allt, precis som att det vore en värdefull guldklimp. Själv såg jag bara ett ruttet hus, med en risig trädgård och en massa ogräs. "Kom nu tjuris, så tittar vi inne i huset", sa mamma och gick fram till yttedörren, som knakade när hon öppnade. Toppen, det betyder att man inte kan smyga in obemärkt när man kommer hem och är full.. Huset hade två våningar, det fanns två badrum, ett på varje våning. Ett kök, ett vardagsrum och 3 sovrum. Mamma var mycket stolt att meddela att hela övervåningen skulle bli min. Så att jag skulle få känna på lite hur det är att ha en egen lägenhet menade hon. Jag

stirrade missnöjt på henne, det betyder att jag kommer att få sköta all städning på övervåningen då. "Kom nu tittar vi på ditt sovrum" sa hon och drog mig i ärmen och uppför den gamla knarriga trappan, jag höll i mig hårt i räcket, bara ifall trappan skulle rasa ihop under mina fötter. Men den höll ihop. Mitt rum var ganska litet. Det skulle inte få plats med så mycket möbler där,och garderoben var väldigt liten, var skulle jag få plats med alla mina kläder? Nåja, jag får väl ha dem att ligga i en hög på golvet, det hade jag i vårat förra hus också,det finns aldrig tillräckligt med garderober. Eller så var det kanske jag som hade för mycket kläder? hur som helst blev jag avbruten i mina funderingar när jag hörde en tuta. Det var flyttbilen som hade kommit med alla våra möbler. Jippii nu blev det att bära in allt, jag såg framemot det ungefär lika mycket som man vill ha en stelkrampsspruta i rumpan.

.

Vi började bära in alla möbler i huset, de två flyttgubbarna som fanns i lastbilen hjälpte till och bar för allt de var värda. Några timmar senare hade vi burit in alla möbler, då kokade mamma kaffe och bjöd flyttgubbarna på, som tack för hjälpen. Jag tyckte att de inte behövde kaffe, det räcker väl med rövarpriserna de kräver för att från första början hjälpa folk att flytta. Jag gick upp till mitt rum och kastade mig ner på sängen. Så nu börjar mitt nya liv, här ligger jag i en värdelös byhåla, i ett ruttet hus med knarrande dörrar och trappor. Jag har ingen utbildning och inget jobb. Jag har inga pengar heller för den delen. Men hur skulle man kunna ha det när man inte har något jobb? Och det finns säkert inte ens en liten chans att jag skulle få jobb här. Jag menar vad finns det här

egentligen? Absolut ingenting. I och för sig har jag ju inte  sett "stan" än. Jag beslöt mig för att gå och titta vad det egentligen fanns för något här.

.

Jag hoppade upp ur sängen, gick ner för trapporna, förklarade snabbt för mamma att jag skulle gå ut och se mig omkring. Honblev glad för att jag hade beslutit mig för att ge stället en chans, hon erbjöd sig till och med att komma med. Men jag avböjde, det skulle bara se töntigt ut att komma med sin morsa i släptåg, särskilt när jag int ens visste vad som fanns här. Tänk om det stod en massa coola människor i något hörn och rökte, då skulle de börja skratta och håna mig när jag går förbimed mamma. Nej, jag skulle allt gå själv och så blir det med den saken. Jag gick ut och styrde sedan steget mot norr, eller var det kanske söder? jag kan inte vädersträcken så bra. Jag såg många små hus, träd, ett snickeri, en verkstad, en minimal mataffär, en liten skola, en klädaffär, ett kafé och en kombinerad elektronik och klädaffär. Hmm..det var inte så mycket direkt. Hur skulle jag överleva här i ett år innan jag kunde söka in till skolorna igen? nästa år måste jag ju få en studieplats.

Jag beslöt mig för att gå in till kafeét och se vad de hade att erbjuda, inte för att jag var särskilt hoppfull att menyn var någorlunda tillfredsställande. Inne i kafeet fanns det några bord och några stolar, det var ganska mysigt där inne. Men det var alldeles för litet, jag var van med mycket större. "Hej, vad får det lov att vara", jag hoppade till, jag hade glömt att det brukar jobba folk på kafeer, det var helt enkelt så tomt där inne att jag nästan trodde att det var övergivet. Rösten tillhörde en pojke, eller ung man kanske det heter, som stod bakom disken. Han log mot mig. Han var faktiskt riktigt söt, eller kanske till och med snygg? Han hade blåa ögon, långt rufsigt blont hår, han var lagom lång och under hans tröja kunde man urskilja ett par ganska muskulösa armar. Och hans leende gjorde mig nästan knäsvag. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag hade inte ens kollat menyn ännu. "Eeh.. jag är ny här så jag tänkte att jag skulle komma in och titta vad ni har att erbjuda", jag tittade blygt på honom. "jasså du är den nya tjejen som skulle flytta hit, du vet ryktet sprider sig snabbt på det här stället vet du", sa han och log mot mig, ååh dedär leendet. "Där på väggen finns vår meny, bara att välja och vraka", "eehm.. tack", jag skyndade mig att läsa igenom den. Hmm.. det fanns inte direkt mycket att välja på,

men jag beslöt mig för att ta en kaffe latte, med mig alltså, jag hade ingen lust att sitta här ensam med dendär killen. "Jag tar en kaffe Latte, att ta med mig". "Så du vill inte sitta här och dricka den då?", sa han och lät nästan lite besviken, "nä jag tänkte ta och se mig omkring lite", fast jag redan hade gjort det, men det sa jag ju inte åt honom. "Åh jasså, men sätt dig ner och vänta så länge då", ett till leende. Medan han fixade och donade såg jag mig omkring där inne, jag läste igenom menyn en gång till och sedan var mitt kaffe äntligen klart. "Här har du", "tack", sa jag och just när jag skulle gräva fram plånboken ur väskan så började killen protestera "Nej, jag bjuder på den, du är ju trots allt ny här, sa han och blinkade åt mig."jaha, men tack så mycket då, sa jag och började gå mot dörren, men innan jag hann ut hejdade han mig. "ursäkta, men vad heter du?", "jag heter Maja", sa jag och rodnade. "själv heter jag Carl", sa han och tog mig i hand. "trevligt att träffa dej Carl, men nu måste jag tyvärr gå". "okej, gå du bara, men vi lär snart synas igen, stället är inte direkt stor som du kanske sett, sa Carl och flinade". Jag gick ut från kafeet och började gå därifrån, vad skumt det där hade känts.Från och med nu

kommer jag referera Carl till C, så om jag pratar om C, menar jag självfallet Carl.

.

Jag gick omkring och smuttade på min latte, den var förvånansvärt god, jag tänkte lite på C. Han var riktigt snygg, jag skulle inte ha något emot att lära känna honom lite bättre. Hihi. När jag gick där i mina egna tankar, snubblade jag plötsligt på en sten. Jag ramlade omkull på marken, spillde ut mitt kaffe över mig själv och fick även ett stort blödande sår på benet. När jag låg när på marken hörde jag en röst som frågade "gick det bra", jag ville dö, jag hade hoppats på att ingen såg mig och att jag lugnt skulle kunna resa mig upp och springa hem. Men nej, varför skulle jag ha sådan tur? Denna röst om även den från en Kille. Han hade kommit fram till mig, jag måste ha slagit i huvudet också, för han var en av de snyggaste killarna jag sett i hela mitt liv. Han kanske var en ängel? "Hallå, hur gick det? lever du?", han lät lite orolig. Själv tyckte jag att det var enormt pinsamt. "Här låt mig hjälpa dig upp", han sträckte fram en hand och hjälpte mig upp på fötter igen. "tack mumlade jag". "Du har ju fått ett sår på benet, det där måste plåstras om, kom med här", sa han och släpade med mig mot verkstaden. Först då insåg jag att han hade en arbetsuniform på sig, en blå overall. Vad är det med killar i arbetskläder egentligen? Dom är så snygga. Den här Killen var helt olik C. Han hade mörkt hår, ganska kort, och chokladbruna ögon, som var så vackra att man skulle kunnat drunkna i dem. Han såg stor och stark ut, och det var han uppenbarligen också, eftersom han orkade lyfta upp mig på en bänk. Jag var helt betagen av honom. "nu måste vi nog tvätta såret, sa han och hämtade en flaska med något konstigt medel i. Det sved lite när han baddade mitt sår. Men det gjorde ingethan var så vacker att titta på, han fick göra vad han ville så länge jag fick sitta där och känna mig ynklig och hjälplös. Grr.. han fick gärna hjälpa mig med annat också. När killen hade rengjort såret hämtade han stora plåster som han varsamtplåstrade in mitt ben med. när han var klar tog han några steg bakåt och bedömde sitt verk. "inte illa, ser som nytt ut, sa han och skrattade. Jag fnittrade till lite men började känna mig yr, och när jag skulle ställa mig upp så föll jag ihop på marken. Det svartnade för ögonen, jag svimmade eller nåt. När jag vaknade låg jag på en soffa i ett stökigt rum, som såg ut som ett kök. Killen stod brevid mig och tittade oroligt på mig. "Du svimmade, så jag bar dig till soffan i kafferummet".

Hade han orkat bära mig ända hit? åh min ängel! "mår du bättre nu?, jag misstänker att du slog i huvudet ganska kraftigtnär du föll där ute. Hmm.. pinsamt var han tvungen att ta upp det, kunde vi inte bara koncentrera oss på att vi befann oss i samma rum och att han var underbart snygg?. Tydligen kunde vi inte det, för i nästa stund tvingade han mig att dricka ett glas med vatten. Han frågade hela tiden om jag började må bättre. Och det gjorde jag också, men det kändes också en smula pinsamt att jag hade klantat mig inför vad förmodligen var den snyggaste killen på hela stället. "Oj vad dumt, jag borde kanske presentera mig,så att du inte tror att jag är någon galning som har tagit dig som gisslan", han log lite och berättade sedan att han hette Adam och det var han som ägde verkstaden jag nu befann mig i. Jag berättade att jag hette Maja och att jag var nyinflyttad. Han sa att han hade räknat ut att jag var ny. Hur kunde han förresten veta det? så uppenbart är det väl ändå inte? eller kanske det är det. Det är väl inte varje dag som en klumpig tjej faller utanför hans verkstad och river upp sår på benen och sedan svimmar så att han blir tvungen att bära på dom? Det är ju sådant som bara händer på film, eller i böcker. Men nu hade det alltså hänt på riktigt. Jag ställde mig upp och världen kändes någorlunda stadig under mina fötter. Dags att gå hem! Adam, eller som ja ska börja kalla honom, A, erbjöd sig att leda mig hem. Men jag insisterade på att jag nog kunde gå själv, det var inte direkt någon livshotande skada jag hade ådragit mig. Och det var inte långt hem till det fallfärdiga huset heller. A, tittade lite oroligt på mig, precis som att jag inte skulle klara mig själv men lät mig ändå gå, "ha de så bra nu, och snubbla inte på flera stenar", sa han och log mot mig. "Visst, hejdå". Jag lunkade hem och gick in. När jag  kom in skyndade jag mig till mitt rum och kastade mig ner på sängen ännu en gång. Tankarna snurrade i mitt huvud. Jag befann mig på ett nytt ställe och hade redan träffat på gulliga killar.

Undrar just hur resten av min vistelse här kommer bli!