Tjenare alla! jag hade tidigare nämnt på bloggen att jag höll på att skriva en historia som jag senare eventuellt skulle posta här på bloggen. Och nu har jag skrivit klart min historia, den är alltså helt fiktiv, fast något ur historian kan anspela sig på riktiga händelser. Men alla namn är påhittade.
Jag tillägnar den här historian till alla er som känner er lite ensamma, fula, nedtryckta av vackra människor eller annars bara är olyckliga. Det finns hopp där ute, fast det kanske ser mörkt ut ibland. Kom bara ihåg att inte låta andra få er att må dåligt. Alla människor är vackra och unika.
Den här historien innehåller såklart kärlek också! varsågod:

The story of something (del 1)

Väckarklockan ringer, dags att stiga upp. Det kändes som en vanlig skitdag. Eftersom Ellinor sov så länge hade hon inte så lång tid på sig för att göra sig redo inför skolan. Borsta tänderna, klä på sig och snabbsminkning, det var det mera tid fanns det inte. Sedan var det bara att ta sig ut i kylan och gå till skolan.

 

Det blåste som vanligt och Ellinors hår blev alldeles platt av den fula mössan hon hade på sig. En helt jävla skitdag som vanligt, tänkte Ellinor. Hennes kinder var alldeles röda av den kalla blåsten och när hon tog av sig mössan låg hennes hår där, platt och tråkigt. Ellinor upplevde att alla andra flickor såg perfekta ut, medan hon själv såg ut som en tönt eller något. Hon hade alltid förundrats över flickor som orkade stiga upp och stå i timmar och fixa hår och smink. Själv orkade Ellinor aldrig göra något åt frisyren, den såg alltid ut som den gjorde när hon vaknade. Men det fanns helt enkelt ingen tid eller ork att stå och fixa sig, då låg hon hellre i sängen och drog sig.

 

Ellinor letade upp klassrummet där första föreläsningen skulle hållas. När hon satt sig ner kom Jenny in i rummet. Jenny var den perfekta tjejen. Lagomt stora bröst och rumpa, gyllene långt hår som alltid låg perfekt, persikolen hy och alltid perfekt sminkad. Jenny bar trendiga kläder och skor Hennes föräldrar var rika och hon fick alltid som hon ville. Hon hade alltid den snyggaste killen och till på köpet hade hon höga betyg. Tjejer som är naturligt snygga och smarta på samma gång fick Ellinor att vela begå självmord, eller kanske inte så drastiskt, men hon började i alla fall må dåligt av dem. Att själv vara en medelmåtta som inte var snygg utan bara okej, det gjorde inte livet direkt lättare. Självförtroendet och självkänslan låg inte direkt på topp hos Ellinor. Men det är svårt i dagens samhälle, där man helst ska vara ung, hälsosam, smal, perfekt, sminkad och muskulös, ja allt på samma gång. Så inte är det konstigt att folk är deprimerade, tänkte Ellinor. Jenny gick och satte sig längst bak i klassrummet och hon blev genast omsvärmad av både killar och tjejer som ville suga i sig av hennes popularitet och skönhet. Hon gjorde verkligen Ellinor illamående, livet var verkligen orättvist.

 

Föreläsningen började, och den var enormt tråkig, men det är förstås inte ofta som föreläsningar i språkhistoria är intressanta. Det var så himla tråkigt att Ellinor trodde att hon skulle somna. Läraren stod och malde på och hans röst var så monoton att man inte orkade lyssna. Hon började sitta och klotta lite på sitt papper, försökte sig på att skriva något poetiskt. När föreläsningen äntligen var slut packade Ellinor ihop sina saker och gick mot dörren. I dörröppningen krockade hon med den sötaste kille hon någonsin sett. Han hade svart rufsigt hår och en lugg som hängde ner över de härligt mörkgröna ögonen. Hans käklinjer var snyggt markerade och han såg helt enkelt gudomlig ut.

 

-          Ojdå, det är inte alltid så lätt att se vart man går när man tänker på annat, sade killen och skrattade lite. Ellinor tyckte att det kändes lite pinsamt så hon skyndade sig att säga:

-          Jo, ursäkta, men nu måste jag rusa till nästa lektion. Och sedan gick hon därifrån. Usch vad pinsamt, hon tyckte inte om att tala med folk hon inte kände, särskilt inte efter att man gått in i dem och absolut inte om det var snygga killar. Följande lektion började strax och Ellinor förberedde sig för ännu en tråkig föreläsning. När skulle detta tråkiga ta slut? När skulle hon få skaffa sig ett bra jobb med bra lön? så att hon slapp leva undermåligt som fattig studerande. När lektionen började avbröt snabbt hennes tankegångar, eftersom de tydligen skulle ha förhör i tyska idag. Det hade Ellinor helt glömt bort. SKIT oxå, tänkte Ellinor.

 

Efter att ha genomlidit lektionen i grammatik var det äntligen dags att gå hem. Man uppskattar verkligen korta skoldagar ibland. När hon gick ut på gården såg hon dendär killen som hon hade gått in i. Han stod och skrapade rutan på en otroligt snygg bil. Ellinor tyckte fortfarande att det kändes pinsamt så hon försökte göra sig så liten och osynlig som möjligt genom att dra ner mössan väldigt långt ner så att den delvis täckte hennes ögon, och sedan började hon gå. Men utan att se sig för ordentligt, gick hon rakt in i en lyktstolpe och halkade dessutom omkull och föll till marken. Och KLART såg den snygga killen allting och kom fram till henne

 

-          Ojdå hur gick det? Han skyndade sig att att räcka Ellinor en hand och hjälpa henne upp på fötter igen.        Ellinors kinder blossade av vad det kändes pinsamt. Usch, kanske det mest pinsamma ögonblicket hittills i hennes liv.

-          Jo, det gick bra tror jag, mumlade Ellinor och drog upp mössan så att hon kunde se ordentligt igen.

-          Nämen, de är ju dig jag krockade med tidigare idag, utbrast han och log.

Typiskt att han skulle känna igen henne. PIIINSAMT!!

-          Men hur gick det nu, du slog väl inte huvudet i isen? Han såg lite bekymrad ut.

-          Nejdå, det gick bra. Fast där ljög hon lite, men hon ville ju inte erkänna att en bula lika stor som en bulle höll på att utvecklas på hennes bakhuvud.

-          Jag skall nog gå hem nu, skyndade hon sig att tillägga.

-          Är det säkert att du klarar dig hem nudå? Killen såg bekymrat på henne. Jag tror att det är bäst att jag skjutsa hem dig, så att du inte svimmar eller nåt på hemvägen!

-          Neej, det behövs absolut inte, jag mår ju bra! Ellinor kände sig generad

-          Men kom igen nu, kom med här nu så kör jag hem dig! Killen tog tag i Ellinors arm och ledde henne mot bilen.

 

Ellinor blev lite fundersam, ska man verkligen stiga in i främmande folks bilar? Nåja, han verkar snäll i alla fall. Ellinor tog mod till sig och hoppade in i den snygga mörkblåa bilen och sedan berättade hon åt killen hur han skulle köra för att komma hem till henne. Det kändes ganska pinsamt, killen pladdrade på om ditt och datt, men Ellinor satt mest och tyckte att hela situationen var oerhört pinsam.

 

-          Sådärja, då var vi framme då, sa killen och log mot henne

-          Jaa, öhmm... tack för skjutsen då, sade Ellinor försiktigt

-          Ingen fara, man måste ju vara snäll mot sina medmänniskor. Men jag borde kanske presentera mig också. Jag heter Magnus, sa han och sträckte fram en hand.

 

Ellinor tittade på hans hand, och skyndade sig sedan att ta den och mumla att hon hette Ellinor. Vilken maskulin hand han hade, hel underbar. De släppte gräppet om varandras händer och Ellinor skyndade sig att stiga ur bilen och tackade igen för skjutsen och sa sedan hejdå. Han sade ”Vi ses” och sedan stängde Ellinor bildörren och Magnus körde iväg. Hon gick in i höghuset, tog hissen upp till fjärde våningen och letade upp nyckeln till ytterdörren. Resten av Ellinors kväll gick åt till att tänka på Magnus perfekta ansikte och maskulina händer.

 

 

 

 

 

Det var del ett. Hört gärna av er om ni har synpunkter. Om ni inte vill läsa fortsättningen är det bara att säga till och så postar jag inte mera av denna historia ^^

 

Men det var det, ha en god fortsättning på denna vackra soliga dag!